Tre recensioner
The Decemberists - The King Is Dead
The Decemberists har jag bara känt till vid namn tidigare men aldrig tagit mig för att spana in ordentligt. Av en slump läste jag om deras nya album "The King Is Dead" och beslutade mig för att ta en lyssning.
Tydligen låter inte The Decemberists såhär egentligen. Jag har fått förklarat för mig att man vanligtvis är en stökigare mix av indiepop och keltisk folkmusik. Men på detta album lutar man sig tillbaka i den amerikanska traditionen av folk- och countrymusik. Det är mycket akustisk gitarr och stämsång. Det är svårt att tro att de någonsin gjort någonting annat då musiken låter så naturlig och självklar.
Här finns en hel drös av fantastiska låtar att hitta ("Rise To Me", "This Is Why We Fight" med flera). Albumet är riktigt bra från början till slut och när jag hör fantastiskt vackra "January Hymn" vill jag inte ens veta hur The Decemberists låter egentligen.
Betyg: 4/5
Iron Chic - Not Like This
Här bryter jag mot en av mina principer. Jag tänkte från början bara recensera aktuella album som nyligen släppts. Men jag hittade Iron Chic på många punksidors årsbästalistor för 2010 och var tvungen att se själv vad det handlade om.
Musikaliskt sett befinner sig Iron Chic i ett slags gränsland. För stökigt för att klassas som poppunk men inte tillräckligt hårt för att kallas hardcore. Det är DIY-punk i rakt nedstigande led från Latterman. Sångaren och girarristen Phil Douglas var tidigare frontman i Latterman och soundet är minst sagt bekant.
Här finns gott om sing-alongrefränger och några riktigt bra låtar som "Timecop" och "In One Ear" men skivan känns emmelanåt lite slö och tenderar att bli alltför upprepande för att nå hela vägen.
Betyg: 3/5
The Dopamines - Expect The Worst
Jag fortsätter recensera album från fjolåret när jag ändå brutit mot principen redan. Cincinattis trio The Dopamines spelar den typ av poppunk som ibland lite skojfriskt kallas för Ramones-core. Det är kort och gott trallvänlig, enkel treackordspunk. Denna typ av punk har haft en revival de senaste åren, med bland andra The Lillingtons, Copyrights och Teenage Bottlerockets i spetsen. Det har lett till en uppsjö av nya band som försöker efterlikna soundet. Problemet är de allra flesta är ganska mediokra.
The Dopamines gör alltså inget direkt nyskapande. Man har fått till det riktigt bra däremot. Powerackord, harmonier och sing-a-longrefränger haglar över albumet. Det är vansinnigt catchigt och medryckande. Låtar som "Public Domain", "You'd Make A Good Horsecop" och "Dick Simmons" sätter sig på hjärnan och vill inte försvinna.
Den som trodde att den här typen av punk dog med Joey Ramone 2001 har fel. Sån här daterad musik har sällan varit så uppfriskande.
Betyg: 4/5
The Decemberists har jag bara känt till vid namn tidigare men aldrig tagit mig för att spana in ordentligt. Av en slump läste jag om deras nya album "The King Is Dead" och beslutade mig för att ta en lyssning.
Tydligen låter inte The Decemberists såhär egentligen. Jag har fått förklarat för mig att man vanligtvis är en stökigare mix av indiepop och keltisk folkmusik. Men på detta album lutar man sig tillbaka i den amerikanska traditionen av folk- och countrymusik. Det är mycket akustisk gitarr och stämsång. Det är svårt att tro att de någonsin gjort någonting annat då musiken låter så naturlig och självklar.
Här finns en hel drös av fantastiska låtar att hitta ("Rise To Me", "This Is Why We Fight" med flera). Albumet är riktigt bra från början till slut och när jag hör fantastiskt vackra "January Hymn" vill jag inte ens veta hur The Decemberists låter egentligen.
Betyg: 4/5
Iron Chic - Not Like This
Här bryter jag mot en av mina principer. Jag tänkte från början bara recensera aktuella album som nyligen släppts. Men jag hittade Iron Chic på många punksidors årsbästalistor för 2010 och var tvungen att se själv vad det handlade om.
Musikaliskt sett befinner sig Iron Chic i ett slags gränsland. För stökigt för att klassas som poppunk men inte tillräckligt hårt för att kallas hardcore. Det är DIY-punk i rakt nedstigande led från Latterman. Sångaren och girarristen Phil Douglas var tidigare frontman i Latterman och soundet är minst sagt bekant.
Här finns gott om sing-alongrefränger och några riktigt bra låtar som "Timecop" och "In One Ear" men skivan känns emmelanåt lite slö och tenderar att bli alltför upprepande för att nå hela vägen.
Betyg: 3/5
The Dopamines - Expect The Worst
Jag fortsätter recensera album från fjolåret när jag ändå brutit mot principen redan. Cincinattis trio The Dopamines spelar den typ av poppunk som ibland lite skojfriskt kallas för Ramones-core. Det är kort och gott trallvänlig, enkel treackordspunk. Denna typ av punk har haft en revival de senaste åren, med bland andra The Lillingtons, Copyrights och Teenage Bottlerockets i spetsen. Det har lett till en uppsjö av nya band som försöker efterlikna soundet. Problemet är de allra flesta är ganska mediokra.
The Dopamines gör alltså inget direkt nyskapande. Man har fått till det riktigt bra däremot. Powerackord, harmonier och sing-a-longrefränger haglar över albumet. Det är vansinnigt catchigt och medryckande. Låtar som "Public Domain", "You'd Make A Good Horsecop" och "Dick Simmons" sätter sig på hjärnan och vill inte försvinna.
Den som trodde att den här typen av punk dog med Joey Ramone 2001 har fel. Sån här daterad musik har sällan varit så uppfriskande.
Betyg: 4/5
Kommentarer
Trackback
