Recesion: Social Distortion - Hard Times and Nursery Rhymes
Det har gått sju år sedan sist, men nu så är Social Distortion tillbaka med en ny platta. 2004 var Sex, Love and Rock'n'Roll en förvånadsvärt bra och punkig platta för ett band som var lastgammalt redan då.
Idag har man iklätt sig en betydligt gubbigare kostym. För en gångs skull låter Social Distortion så gamla som de faktiskt är. Hade Mike Ness klivit åt sidan och låtit någon annan producera skivan, så hade kanske det blivit lite mer drag i de låtar som hade potential att bli riktiga dängor. Nu tar det aldrig riktigt fart. Och hade Mike Ness varit en bättre textförfattare hade kanske lyriken kunnat lyfta låtarna. Men klyschorna haglar mer än någonsin tidigare (något som albumtiteln kanske skvallrar om). Tidigare har jag tyckt att Social Distortions simpla texter varit charmiga. Men med rader som "Put the pedal to the metal, baby turn the radio on" känns det bara som att man inte försöker längre.
Betyg: 2/5
Årets bästa (2010)
Då var det väl dags att sammanfatta musikåret 2010. Ett år som har bjudit på skivsläpp från många av mina absoluta favoritband (vilket i sig får mig att oroa mig lite över hur 2011 ska bli).
Årets Album
10. Smoke Or Fire - The Speakeasy
Det efterlängtade tredje albumet från Bostonpunkarna i Smoke Or Fire låter precis som förväntat. En solid platta med få överraskningar. Bandet tycks dock ha problem med att överträffa sin debut Above The City från 2005.
9. Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Dillinger Escape Plans kaotiska mathcore med skumma takter, taktbyten och breakdowns passar mig utmärkt när jag är på rätt humör och i små doser.
8. Off With Their Heads - In Desolation
Simpel powerackordspunk med trallvänliga refränger och bittra reflekterande texter. Många av låtarna stannar kvar i huvudet långt efter. "I Just Want You To Know" och "Trying To Breathe" tillhör det bästa de har gjort.
7. Robyn - Body Talk
Pop blir inte mycket bättre än såhär. Robyns Body Talk-trilogi sammanfattades med ett album fullspäckat med klockrena elektropopdängor. Att Snoop Dogg dessutom gästar på ett spår ger streetcred till en redan tuff platta.
6. Alkaline Trio - This Addiction
Ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat har börjat hitta hem efter att man varit ute och cyklat litegrann med förra albumet Agony & Irony från 2008. Där tidigare sagda album sminkades sönder med effekter och överdådig produktion håller sig This Addiction till det mer avskalade, vilket fungerar till låtarnas favör. Vissa spår, som utmärkta break-up-balladen Dead On The Floor, påminner om Alkaline Trios glansdagar.
5. The Flatliners - Cavalcade
Kanadensiska Flatliners fortsätter att utvecklas för varje release. Den mest positiva utvecklingen i soundet är att de på deras tredje album har rört sig bort ännu mer från sina skarötter. Komiskt nog så är skivans enda skalåt, "He Was A Jazzman", ett av de överlägset bästa spåren. Cavalcade är ett bra album rakt igenom, utan ett enda dåligt spår, och bandets bästa bedrift hittills.
4. The Menzingers - Chamberlain Waits
The Menzingers är ett av de mest lovande unga banden inom punkscenen idag. Chamberlain Waits bjuder på naiv, öppenhjärtig punkrock med inspiration hämtad från bland andra Against Me!, Anti-Flag och The Lawrence Arms. Välförtjänt fjärdeplats i topplistan.
3. Fake Problems - Real Ghosts Caught On Tape
Ett annat ungt band som fortsätter att utvecklas i rätt riktning är Fake Problems. Senaste skivan är mindre spretig än tidigare släpp. Man har skalat bort orkestern och fokuserar mer på gitarrdriven, poppig indiepunk. "ADT", "Soulless" och "Songs For Teenagers" tillhör årets bästa låtar, alla kategorier.
2. The Gaslight Anthem - American Slang
New Jersey-sönerna The Gaslight Anthem tycks inte kunna göra någonting fel. På deras tredje album, American Slang, låter man mer Springsteen, Stones och Tom Petty än någonsin. Det är nostalgisk arbetarklassrock med punkig framtoning. Sångaren Brian Fallon besitter en alldeles unik låtskrivartalang och en magisk, romantisk, sårbar röst som sjunger ut hyllningar till musik, kärlek och livet i stort. Det var hugget som stucket om förstaplatsen för årets album.
1. None More Black - Icons
Jag hade inte överdrivnet höga förväntningar ställda på None More Blacks nya skiva Icons. Ett comeback-album från ett band vars frontman flera gånger har påpekat hur less han är på musik kunde ju på förhand spås bli lite urvattnat. Så fel jag hade. Kanske känner Jason Shevchuk inte längre av någon separationsångest från hardcore-scenen, för det här albumet låter mer inspirerat än någonsin.
"This ain't no bullshit reaction to growing old in common place.
If I'm gonna work for satisfaction, I don't wanna feel so negative.
That's why I claim that I'm over it."
Som vanligt är riffen och låtbyggena väldigt säregna. Det är svängig, aggressiv punkrock med taktbyten och breakdowns om vart annat. Jason har fortfarande en av genrens coolaste röster och hans texter är briljanta och ibland läskigt personliga. Årets album? Jag tror fan det.
Årets konserter
3. The Gaslight Anthem (Debaser Medis)
Jag har hunnit med att se det här bandet några gånger nu men de är alltid lika briljanta. Den här gången verkade de ha tagit fasta på alla Springsteen-jämförelser och spelade i cirka två timmar. Det bjöds på många låtar från samtliga album och jag saknade nästan ingenting.
2. Hot Water Music (West Coast Riot)
Trots att Hot Water Music bildades redan 1993 så var detta deras första spelning någonsin i Sverige. Den lilla tältscenen på West Coast Riot i Göteborg passade utmärkt för en intim och svettig spelning. Resulterade i ett upphittat plektrum från gitarristen Chris Wollard.
1. The Tallest Man On Earth (Debaser Slussen & Södra Teatern)
Första spelningen på Debaser var fantastisk. Följdes upp ett drygt halvår senare av en ännu bättre spelning på Södra Teatern. Då hade han dessutom hunnit med att släppa ytterligare ett album och en EP sen gången innan. Produktiv kille det där. Och så sjukt jävla bra.
Årets besvikelse
Årets besvikelse i musikväg måste vara att mitt favoritband genom tiderna, Against Me!, släppte ett mediokert album som inte ens platsar på min topplista. Att man dessutom ställde in hela sin europaturné gjorde inte saken bättre.
Nu återstår att se vad 2011 har att bjuda på! Bring it on!
Årets Album
10. Smoke Or Fire - The Speakeasy
Det efterlängtade tredje albumet från Bostonpunkarna i Smoke Or Fire låter precis som förväntat. En solid platta med få överraskningar. Bandet tycks dock ha problem med att överträffa sin debut Above The City från 2005.
9. Dillinger Escape Plan - Option Paralysis
Dillinger Escape Plans kaotiska mathcore med skumma takter, taktbyten och breakdowns passar mig utmärkt när jag är på rätt humör och i små doser.
8. Off With Their Heads - In Desolation
Simpel powerackordspunk med trallvänliga refränger och bittra reflekterande texter. Många av låtarna stannar kvar i huvudet långt efter. "I Just Want You To Know" och "Trying To Breathe" tillhör det bästa de har gjort.
7. Robyn - Body Talk
Pop blir inte mycket bättre än såhär. Robyns Body Talk-trilogi sammanfattades med ett album fullspäckat med klockrena elektropopdängor. Att Snoop Dogg dessutom gästar på ett spår ger streetcred till en redan tuff platta.
6. Alkaline Trio - This Addiction
Ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat har börjat hitta hem efter att man varit ute och cyklat litegrann med förra albumet Agony & Irony från 2008. Där tidigare sagda album sminkades sönder med effekter och överdådig produktion håller sig This Addiction till det mer avskalade, vilket fungerar till låtarnas favör. Vissa spår, som utmärkta break-up-balladen Dead On The Floor, påminner om Alkaline Trios glansdagar.
5. The Flatliners - Cavalcade
Kanadensiska Flatliners fortsätter att utvecklas för varje release. Den mest positiva utvecklingen i soundet är att de på deras tredje album har rört sig bort ännu mer från sina skarötter. Komiskt nog så är skivans enda skalåt, "He Was A Jazzman", ett av de överlägset bästa spåren. Cavalcade är ett bra album rakt igenom, utan ett enda dåligt spår, och bandets bästa bedrift hittills.
4. The Menzingers - Chamberlain Waits
The Menzingers är ett av de mest lovande unga banden inom punkscenen idag. Chamberlain Waits bjuder på naiv, öppenhjärtig punkrock med inspiration hämtad från bland andra Against Me!, Anti-Flag och The Lawrence Arms. Välförtjänt fjärdeplats i topplistan.
3. Fake Problems - Real Ghosts Caught On Tape
Ett annat ungt band som fortsätter att utvecklas i rätt riktning är Fake Problems. Senaste skivan är mindre spretig än tidigare släpp. Man har skalat bort orkestern och fokuserar mer på gitarrdriven, poppig indiepunk. "ADT", "Soulless" och "Songs For Teenagers" tillhör årets bästa låtar, alla kategorier.
2. The Gaslight Anthem - American Slang
New Jersey-sönerna The Gaslight Anthem tycks inte kunna göra någonting fel. På deras tredje album, American Slang, låter man mer Springsteen, Stones och Tom Petty än någonsin. Det är nostalgisk arbetarklassrock med punkig framtoning. Sångaren Brian Fallon besitter en alldeles unik låtskrivartalang och en magisk, romantisk, sårbar röst som sjunger ut hyllningar till musik, kärlek och livet i stort. Det var hugget som stucket om förstaplatsen för årets album.
1. None More Black - Icons
Jag hade inte överdrivnet höga förväntningar ställda på None More Blacks nya skiva Icons. Ett comeback-album från ett band vars frontman flera gånger har påpekat hur less han är på musik kunde ju på förhand spås bli lite urvattnat. Så fel jag hade. Kanske känner Jason Shevchuk inte längre av någon separationsångest från hardcore-scenen, för det här albumet låter mer inspirerat än någonsin.
"This ain't no bullshit reaction to growing old in common place.
If I'm gonna work for satisfaction, I don't wanna feel so negative.
That's why I claim that I'm over it."
Som vanligt är riffen och låtbyggena väldigt säregna. Det är svängig, aggressiv punkrock med taktbyten och breakdowns om vart annat. Jason har fortfarande en av genrens coolaste röster och hans texter är briljanta och ibland läskigt personliga. Årets album? Jag tror fan det.
Årets konserter
3. The Gaslight Anthem (Debaser Medis)
Jag har hunnit med att se det här bandet några gånger nu men de är alltid lika briljanta. Den här gången verkade de ha tagit fasta på alla Springsteen-jämförelser och spelade i cirka två timmar. Det bjöds på många låtar från samtliga album och jag saknade nästan ingenting.
2. Hot Water Music (West Coast Riot)
Trots att Hot Water Music bildades redan 1993 så var detta deras första spelning någonsin i Sverige. Den lilla tältscenen på West Coast Riot i Göteborg passade utmärkt för en intim och svettig spelning. Resulterade i ett upphittat plektrum från gitarristen Chris Wollard.
1. The Tallest Man On Earth (Debaser Slussen & Södra Teatern)
Första spelningen på Debaser var fantastisk. Följdes upp ett drygt halvår senare av en ännu bättre spelning på Södra Teatern. Då hade han dessutom hunnit med att släppa ytterligare ett album och en EP sen gången innan. Produktiv kille det där. Och så sjukt jävla bra.
Årets besvikelse
Årets besvikelse i musikväg måste vara att mitt favoritband genom tiderna, Against Me!, släppte ett mediokert album som inte ens platsar på min topplista. Att man dessutom ställde in hela sin europaturné gjorde inte saken bättre.
Nu återstår att se vad 2011 har att bjuda på! Bring it on!
