Tre recensioner
The Decemberists - The King Is Dead
The Decemberists har jag bara känt till vid namn tidigare men aldrig tagit mig för att spana in ordentligt. Av en slump läste jag om deras nya album "The King Is Dead" och beslutade mig för att ta en lyssning.
Tydligen låter inte The Decemberists såhär egentligen. Jag har fått förklarat för mig att man vanligtvis är en stökigare mix av indiepop och keltisk folkmusik. Men på detta album lutar man sig tillbaka i den amerikanska traditionen av folk- och countrymusik. Det är mycket akustisk gitarr och stämsång. Det är svårt att tro att de någonsin gjort någonting annat då musiken låter så naturlig och självklar.
Här finns en hel drös av fantastiska låtar att hitta ("Rise To Me", "This Is Why We Fight" med flera). Albumet är riktigt bra från början till slut och när jag hör fantastiskt vackra "January Hymn" vill jag inte ens veta hur The Decemberists låter egentligen.
Betyg: 4/5
Iron Chic - Not Like This
Här bryter jag mot en av mina principer. Jag tänkte från början bara recensera aktuella album som nyligen släppts. Men jag hittade Iron Chic på många punksidors årsbästalistor för 2010 och var tvungen att se själv vad det handlade om.
Musikaliskt sett befinner sig Iron Chic i ett slags gränsland. För stökigt för att klassas som poppunk men inte tillräckligt hårt för att kallas hardcore. Det är DIY-punk i rakt nedstigande led från Latterman. Sångaren och girarristen Phil Douglas var tidigare frontman i Latterman och soundet är minst sagt bekant.
Här finns gott om sing-alongrefränger och några riktigt bra låtar som "Timecop" och "In One Ear" men skivan känns emmelanåt lite slö och tenderar att bli alltför upprepande för att nå hela vägen.
Betyg: 3/5
The Dopamines - Expect The Worst
Jag fortsätter recensera album från fjolåret när jag ändå brutit mot principen redan. Cincinattis trio The Dopamines spelar den typ av poppunk som ibland lite skojfriskt kallas för Ramones-core. Det är kort och gott trallvänlig, enkel treackordspunk. Denna typ av punk har haft en revival de senaste åren, med bland andra The Lillingtons, Copyrights och Teenage Bottlerockets i spetsen. Det har lett till en uppsjö av nya band som försöker efterlikna soundet. Problemet är de allra flesta är ganska mediokra.
The Dopamines gör alltså inget direkt nyskapande. Man har fått till det riktigt bra däremot. Powerackord, harmonier och sing-a-longrefränger haglar över albumet. Det är vansinnigt catchigt och medryckande. Låtar som "Public Domain", "You'd Make A Good Horsecop" och "Dick Simmons" sätter sig på hjärnan och vill inte försvinna.
Den som trodde att den här typen av punk dog med Joey Ramone 2001 har fel. Sån här daterad musik har sällan varit så uppfriskande.
Betyg: 4/5
The Decemberists har jag bara känt till vid namn tidigare men aldrig tagit mig för att spana in ordentligt. Av en slump läste jag om deras nya album "The King Is Dead" och beslutade mig för att ta en lyssning.
Tydligen låter inte The Decemberists såhär egentligen. Jag har fått förklarat för mig att man vanligtvis är en stökigare mix av indiepop och keltisk folkmusik. Men på detta album lutar man sig tillbaka i den amerikanska traditionen av folk- och countrymusik. Det är mycket akustisk gitarr och stämsång. Det är svårt att tro att de någonsin gjort någonting annat då musiken låter så naturlig och självklar.
Här finns en hel drös av fantastiska låtar att hitta ("Rise To Me", "This Is Why We Fight" med flera). Albumet är riktigt bra från början till slut och när jag hör fantastiskt vackra "January Hymn" vill jag inte ens veta hur The Decemberists låter egentligen.
Betyg: 4/5
Iron Chic - Not Like This
Här bryter jag mot en av mina principer. Jag tänkte från början bara recensera aktuella album som nyligen släppts. Men jag hittade Iron Chic på många punksidors årsbästalistor för 2010 och var tvungen att se själv vad det handlade om.
Musikaliskt sett befinner sig Iron Chic i ett slags gränsland. För stökigt för att klassas som poppunk men inte tillräckligt hårt för att kallas hardcore. Det är DIY-punk i rakt nedstigande led från Latterman. Sångaren och girarristen Phil Douglas var tidigare frontman i Latterman och soundet är minst sagt bekant.
Här finns gott om sing-alongrefränger och några riktigt bra låtar som "Timecop" och "In One Ear" men skivan känns emmelanåt lite slö och tenderar att bli alltför upprepande för att nå hela vägen.
Betyg: 3/5
The Dopamines - Expect The Worst
Jag fortsätter recensera album från fjolåret när jag ändå brutit mot principen redan. Cincinattis trio The Dopamines spelar den typ av poppunk som ibland lite skojfriskt kallas för Ramones-core. Det är kort och gott trallvänlig, enkel treackordspunk. Denna typ av punk har haft en revival de senaste åren, med bland andra The Lillingtons, Copyrights och Teenage Bottlerockets i spetsen. Det har lett till en uppsjö av nya band som försöker efterlikna soundet. Problemet är de allra flesta är ganska mediokra.
The Dopamines gör alltså inget direkt nyskapande. Man har fått till det riktigt bra däremot. Powerackord, harmonier och sing-a-longrefränger haglar över albumet. Det är vansinnigt catchigt och medryckande. Låtar som "Public Domain", "You'd Make A Good Horsecop" och "Dick Simmons" sätter sig på hjärnan och vill inte försvinna.
Den som trodde att den här typen av punk dog med Joey Ramone 2001 har fel. Sån här daterad musik har sällan varit så uppfriskande.
Betyg: 4/5
Recension: Cobra Skulls - Bringing The War Home EP
Jag upptäckte Cobra Skulls 2007 när trion från Nevada släppte sitt debutalbum Sitting Army genom Red Scare Industries. Det lät som ett mer rockabillyinfluerat Against Me!. Till och med sångaren Devin Peralta lät som Against Me!'s frontman Tom Gabel. Så givetvis var det ett band jag skulle komma att gilla.
Idag är endast sångaren kvar från den konstellation som bandet hade vid debuten. Man har dessutom blivit signade av Fat Wreck Chords, punkens kanske största label. EP'n Bringing The War Home är det första som ges ut genom Fat Wreck och kanske ett smakprov på vad som komma skall.
Det första av fem spår, "Doomsday Parade", är klassisk Cobra Skulls. Snabb, catchig punkrock med vandrande basgång. Det enda som sticker ut är att man har med en blåssektion i låten, som passar in förvånansvärt bra. Nästa spår "ICE In The Night" är rockabillysvängig men känns som en dussinlåt som varken gör mer eller mindre. Avslutande "Life In Vein" med gungande baktakt och snygga bakgrundskörer är bästa spåret och bådar gott inför en kommande fullängdare.
Bringing The War Home är en solid EP från Cobra Skulls och en godkänd debut på Fat Wreck. Men med så få spår är det dock lite trist att låten "Hot Sand" redan varit ute en längre tid och att covern på Bad Religions "Give You Nothing" (om än en bra cover) släpptes gratis tidigare i vintras.
Betyg: 3/5
Recension: Iron & Wine - Kiss Each Other Clean
Med åren har Iron & Wine gått från ett enmansprojekt med akustisk gitarr till ett fullskaligt band. På nya skivan "Kiss Each Other Clean" går man ännu längre bort från det tradiotionella folktrubadur-stuket och låter sig influeras av allt från elektronisk pop till funk och New Orleans-jazz. Sam Beam sjunger som vanligt finstämt med sin trygga vaggviseröst och han visar tydligt att han fortfarande besitter en oerhörd förmåga att snickra ihop effektiva och hypnotiska melodier. Det är bara lite mer lekfullt nu. Och allt svävar fram i ett drömlikt ljudlandskap som klär musiken perfekt.
Betyg: 4/5
Lite nyheter
Alkaline Trio tributealbum på ingång
Pacific Ridge Records planerar att släppa en hyllningsplatta till Alkaline Trio. Hittills har man kunnat bekräfta covers av bland andra Ace Enders, The Wonder Years och This Time Next Year. Nog för att Alkaline Trio förtjänar att hyllas men ett tributealbum är sällan en god idé. Vad som skulle kunna rädda det här är om trions chicagovänner The Lawrence Arms bidrog med en cover. Men det vågar man nog inte hoppas på.
Brian Fallon (The Gaslight Anthem) annonserar sidoprojektet The Horrible Crowes
The Gaslight Anthems frontman Brian Fallon går ihop med bandets gitarrtekniker Ian Perkins för ett nytt sidoprojekt vid namn The Horrible Crowes. Fallon själv beskriver soundet som en mörkare typ av soulmusik. "If Tom Waits, the National, the Afghan Whigs, Bon Iver, and Nick Cave made a band with Percy Sledge that'd be called The Horrible Crowes"
När vi får höra nåt av detta återstår att se. Men planen är att spela in ett album och förhoppningsvis även bjuda på några liveframträdanden.
Pacific Ridge Records planerar att släppa en hyllningsplatta till Alkaline Trio. Hittills har man kunnat bekräfta covers av bland andra Ace Enders, The Wonder Years och This Time Next Year. Nog för att Alkaline Trio förtjänar att hyllas men ett tributealbum är sällan en god idé. Vad som skulle kunna rädda det här är om trions chicagovänner The Lawrence Arms bidrog med en cover. Men det vågar man nog inte hoppas på.
Brian Fallon (The Gaslight Anthem) annonserar sidoprojektet The Horrible Crowes
The Gaslight Anthems frontman Brian Fallon går ihop med bandets gitarrtekniker Ian Perkins för ett nytt sidoprojekt vid namn The Horrible Crowes. Fallon själv beskriver soundet som en mörkare typ av soulmusik. "If Tom Waits, the National, the Afghan Whigs, Bon Iver, and Nick Cave made a band with Percy Sledge that'd be called The Horrible Crowes"
När vi får höra nåt av detta återstår att se. Men planen är att spela in ett album och förhoppningsvis även bjuda på några liveframträdanden.
