god don't make no trash

Rise Against har efter senaste årens mainstream-framgångar blivit trygga, förutsägbara och sömniga. Chicagokvartetten har också fått för sig att alla låtar ska vara fyra minuter långa och följa samma mönster. Något som gör mig rastlös och irriterad och får mig att längta tillbaka till Revolutions Per Minute. Jag gav Endgame ett välförtjänt försök med tanke på bandets tidigare bedrifter. Visst går det att hitta några bra spår men som helhet känns albumet banalt och förväntat. Man får väl helt enkelt konstatera att Rise Against slutade vara intressanta nån gång efter Siren Song Of The Counter Culture från 2004.

Bästa spår: "Survivor Guilt", "Architects"

Betyg: 2/5