god don't make no trash

Kanadensiska The Flatliners skrev, som det yngsta bandet någonsin, på för punkjätten Fat Wreck redan som tonåringar. På efterföljande releasen "The Great Awake" från 2007 började man bitvis gå ifrån sina skarötter och luta mer åt melodisk hardcore och pop-punk. Bandet fick också en hel del uppmärksamhet och rotation på radio med singlarna "Euolgy" och "This Respirator".

Tre år senare släpper de nu uppföljaren "Cavalcade". Bandet visar upp ett mognare och bredare låtskriveri där så gott som alla spår av ska-punk är borta. Vi bjuds på aggressiv och melodiös punkrock med hes sång och skrikande körer. Där Flatliners på tidigare släpp har tenderat att vara en smula enkelspåriga är man här befriande dynamiska och varierande i sitt låtskrivande. I cyniska "He Was a Jazzman" blickar de bakåt med en gungande reggaetakt medan rock'n'roll-influerade "Monumental" mest påminner om något som The Gaslight Anthem skulle ha gjort.

Sångaren Chris Cresswell sjunger om svårigheterna som medföljer att vara ett turnernade band på heltid. "I didn't mean to become a stranger" ber han om ursäkt till sin familj i "Here Comes Treble". Annars är det mestadels en påtaglig cynism som genomsyrar texterna. På "Liver alone" är man till exempel inte lika förlåtande där man frågar sig "Have we become what our friends hate? We'll fuck 'em in the end". Och raderna "It don't mean anything to me. We start to die when we begin to breathe" får självaste Doktor House at framstå som en obotlig optimist.

"Cavalcade" är resultatet av ett ungt band som försöker hitta sig själva både på ett musikaliskt och personligt plan. I slutändan står det klart att det här är deras bästa skiva hittills. Tveklöst.

Betyg: 4/5

Smakprov: Carry The Banner