Recension: The Gaslight Anthem - American Slang
Efter att 2008 ha nått stora framgångar med deras andra album "The '59 Sound" följer nu New Jersey-kvartetten The Gaslight Anthem upp med "American Slang". En på förhand ganska otacksam uppgift då föregångaren blev omåttligt hyllad av både fans och kritiker världen över. Albumet flyttade bandet från små klubbspelningar till stora arenor och festivalscener, och peakde när självaste Bruce Springsteen slog dom följe på scen inför ett enormt publikhav i Hyde Park i London.
"American Slang" bjuder på ett sound som känns bekant och familjärt för den inlyssnade. Det är gitarrdriven arbetarrock med sin botten i den amerikanska traditionen av 60-talsrock och soul. Om möjligt låter det ännu mer Springsteen än tidigare.
Gaslight Anthem med sångaren och låtskrivaren Brian Fallon i spetsen är romantiker av den gamla skolan och nostalgin gör sig snabbt tillkänna. Influenser bekänns öppet med direkta hyllningar till Miles Davis bland andra. Även om man inte hymlar med sin inspiration så har man hittat ett eget sound som man känner sig bekväm med. Låtarna är välskrivna och texterna träffar där dom ska. "They cut me to ribbons and taught me to drive. I got your name tattooed inside of my arm. I called for my father but my father had died. While you told me fortunes, in American Slang" sjunger Fallon på det öppnande titelspåret.
Bandet faller dock lite på eget grepp, när det ibland tenderar att bli lite väl bekant. Många melodier och små gitarrpartier känns igen från tidigare releaser. Men det räddas av att "American Slang" är en fantastiskt välkomponerad och genomtänkt skiva. Solid rakt igenom, med toppar som "Old Haunts", "Boxer", "Stay Lucky" och det tidigare nämnda titelspåret. En klart värdig uppföljare till fantastiska "The '59 Sound" som dock får leva med att den kommer dissikeras och jämföras med densamme. Det är svårt för mig att bedöma en skiva när jag gör jämförelser och drar paralleller till en skiva som jag älskar. Rent objektivt skulle jag nästan kunna sträcka mig och säga att "American Slang" till och med är strået vassare. Om inte annat så är den precis lika bra.
Betyg: 5/5
Jävligt bra skiva, lätt den jag har lyssnat mest på och kommer lyssna mest på i sommar. Håller med om i stort sett allt du skriver om den, inklusive att den nog fan är strået vassare än 59' sound, "trots" att den är så lik. Ser fram emot att höra de nya låtarna live, var förvånad över hur bra Gaslight är live, trodde ändå inte det.
Trots att Against Me! förmodligen är mitt alltime favoritband, ser jag mer fram emot att se gaslight live igen. Sett AM! två gånger och det är de bästa spelningarna jag varit på, känns inte som man vill förstöra minnet man har av det. White Crosses är väl (knappt) ok i sig, men jämför man den med As the eternal Cowboy/Reinventing så vill man ju gråta.
Jag kände att det var lite att sticka ut hakan när jag sa att den var strået vassare än '59 sound, med tanke på hur bra den skivan är.
Du och jag verkar ha rätt likasinnad musiksmak må jag säga :) Against Me! är också mitt all-time favoritband. Sett dom live tre gånger (Kafé 44 år 2005, Amsterdam 2007 och Debaser slussen 2007). Fantastiska konserter som jag sent ska glömma!
Jag kände mig generös när jag gav White Crosses en trea i betyg. Against Me! är tyvärr inte vad dom en gång varit. Som tur är har vi ju kvar Eternal Cowboy, Disco Before the Breakdown, Crime och Reinventing Axl Rose!
Haha jo det verkar ju så, against me osv är ju inte helt märkligt, men the Menzingers bl.a blev jag jävligt glad över att du skrev om.
Debaser Slussen 07 var jag med på! hehe min kompis var uppe på scenen och ett par uteliggare snodde min väska efter spelningen. Var på Roskilde 07 med nästan bara för AMs skull. och det var en blöt festival.
Skulle nog säga 1,5/5 på White Crosses. Titellåten och High pressure low dom enda bra låtarna i stort sett...
Jag var också uppe på scenen på Debaser Slussen. Bra spelning! Men inget klår Kafé 44, 2005.
Jag tycker dock att "Rapid Decompression" är bästa låten på White Crosses.
