god don't make no trash

Yes! Strax efter att jag skrivit klart och lagt ut min recension av Gaslight Anthems nya skiva "American Slang" så får jag veta att gruppen kommer till Sverige i höst för att ge oss tre spelningar.

28 Okt - KB, Malmö
29 Okt - Brewhouse, Göteborg
31 Okt - Debaser Slussen, Stockholm

Förra året hade jag äran att se bandet på just Debaser Slussen och även på West Coast Riot-festivalen i Göteborg. Ska bli fenomenalt kul att se dom igen, och dessutom med lite nytt låtmaterial den här gången.


- The Gaslight Anthem på Debaser Slussen, 17 Februari 2009.

Efter att 2008 ha nått stora framgångar med deras andra album "The '59 Sound" följer nu New Jersey-kvartetten The Gaslight Anthem upp med "American Slang". En på förhand ganska otacksam uppgift då föregångaren blev omåttligt hyllad av både fans och kritiker världen över. Albumet flyttade bandet från små klubbspelningar till stora arenor och festivalscener, och peakde när självaste Bruce Springsteen slog dom följe på scen inför ett enormt publikhav i Hyde Park i London.

"American Slang" bjuder på ett sound som känns bekant och familjärt för den inlyssnade. Det är gitarrdriven arbetarrock med sin botten i den amerikanska traditionen av 60-talsrock och soul. Om möjligt låter det ännu mer Springsteen än tidigare.

Gaslight Anthem med sångaren och låtskrivaren Brian Fallon i spetsen är romantiker av den gamla skolan och nostalgin gör sig snabbt tillkänna. Influenser bekänns öppet med direkta hyllningar till Miles Davis bland andra. Även om man inte hymlar med sin inspiration så har man hittat ett eget sound som man känner sig bekväm med. Låtarna är välskrivna och texterna träffar där dom ska. "They cut me to ribbons and taught me to drive. I got your name tattooed inside of my arm. I called for my father but my father had died. While you told me fortunes, in American Slang" sjunger Fallon på det öppnande titelspåret.

Bandet faller dock lite på eget grepp, när det ibland tenderar att bli lite väl bekant. Många melodier och små gitarrpartier känns igen från tidigare releaser. Men det räddas av att "American Slang" är en fantastiskt välkomponerad och genomtänkt skiva. Solid rakt igenom, med toppar som "Old Haunts", "Boxer", "Stay Lucky" och det tidigare nämnda titelspåret. En klart värdig uppföljare till fantastiska "The '59 Sound" som dock får leva med att den kommer dissikeras och jämföras med densamme. Det är svårt för mig att bedöma en skiva när jag gör jämförelser och drar paralleller till en skiva som jag älskar. Rent objektivt skulle jag nästan kunna sträcka mig och säga att "American Slang" till och med är strået vassare. Om inte annat så är den precis lika bra.

Betyg: 5/5

I väntan på att det ska komma nån video från nya plattan "American Slang" bjuder jag på en klassiker. Eller ja, klassiker kanske var att ta i när videon är från 2009.

 

Få band upprör sina egna fans så mycket som Against Me!. När de 2007 skrev på kontrakt med jätten Warner Brothers splittrades fanskaran. Många tyckte att man hade sålt sig till storbolagsdjävulen och gått emot sina besjungna ideal. Diskussionen om att sälja ut är tröttsam. Men man kan konstatera att Butch Vig, producenten bakom Nirvanas legendariska skiva "Nevermind", bidrar till ett mer kommersiellt gångbart sound. Man har fått vänja sig vid tanken att det lilla punkbandet från Florida nu spelar i finrummet. Inte mig emot.

 

I en genre där många band stryker sina beundrare medhårs och håller sig inom sin trygghetszon är det uppfriskande med ett band som vågar experimentera och hitta nya vägar. Det är egentligen bara i titelspåret som vi känner igen Against Me!'s patenterade folkpunk. Jag är en förespråkare av den här typen av förnyelse. Mitt största problem är att bandets naturliga energi dränks i en alltför överarbetad produktion. Soundet har gått från svettig källarpunk till renodlad arenarock.

 

Men trots den snällare, mer radiovänliga musiken så provocerar Against Me! fortfarande. Bara Tom Gabel vågar skriva en låt som "I Was a Teenage Anarchist". Texten är en nagel i ögat på många av bandets äldre beundrare.

 

"I was a teenage anarchist, but then the scene got too rigid.
It was a mob mentality, they set their rifle sights on me.
Narrow visions of autonomy, you want me to surrender my identity.
I was a teenage anarchist, the revolution was a lie."

Jag beundrar det faktum att Gabel vågar sjunga vad han verkligen tycker och tänker istället för att basunera ut fräsiga slogans som "The people united will never be defeated". I slutändan är Gabels texter mycket mer rebelliska och provocerande än raden av tuppkamspunkare som predikar för de redan invigda. Låt oss inte glömma att folk skrek "Judas!" åt Bob Dylan när han bytte sin akustiska gitarr mot en elektrisk i mitten av 60-talet.

 

Så, nu har vi konstaterat att jag inte tillhör skaran av hatare som missunnar bandet deras framgångar. Jag saknar dock den energi och passion som gjorde att jag förälskade mig i bandet från första början. "Ache With Me" är en sömnig ballad som jag kunde ha varit utan. "We're Breaking Up" framstår som en mindre inspirerad version av "Borne on the FM Waves of the Heart" från deras förra album. Men det finns ljuspunkter. "Rapid Decompression" är en rivig tvåminuterslåt som till och med borde falla de mest alienerade fansen i smaken. En av skivans absoluta höjdpunkter "Because of the Shame" ekar Bruce Springsteen. Här visar sångaren Tom Gabel att han fortfarande kan skriva texter som berör. "I watched your mother bury you today, with tears in her eyes. It wasn't her words that shook me, but the resemblance you shared".

 

"White Crosses" är en välkomponerad skiva. Men den saknar mycket av glöden och drivet som man är van att höra. Även om "Spanish Moss" och "High Pressure Low" är vansinnigt catchiga, så framstår de som dussinlåtar i jämförelse med klassiker från bandets tidigare releaser. Tyvärr blir det, trots höga höjder, lite för många dalar för att "White Crosses" ska hålla i längden. Men det är fortfarande bättre än mycket annat i genren.

 

Betyg: 3/5