god don't make no trash

Få band upprör sina egna fans så mycket som Against Me!. När de 2007 skrev på kontrakt med jätten Warner Brothers splittrades fanskaran. Många tyckte att man hade sålt sig till storbolagsdjävulen och gått emot sina besjungna ideal. Diskussionen om att sälja ut är tröttsam. Men man kan konstatera att Butch Vig, producenten bakom Nirvanas legendariska skiva "Nevermind", bidrar till ett mer kommersiellt gångbart sound. Man har fått vänja sig vid tanken att det lilla punkbandet från Florida nu spelar i finrummet. Inte mig emot.

I en genre där många band stryker sina beundrare medhårs och håller sig inom sin trygghetszon är det uppfriskande med ett band som vågar experimentera och hitta nya vägar. Det är egentligen bara i titelspåret som vi känner igen Against Me!'s patenterade folkpunk. Jag är en förespråkare av den här typen av förnyelse. Mitt största problem är att bandets naturliga energi dränks i en alltför överarbetad produktion. Soundet har gått från svettig källarpunk till renodlad arenarock.

Men trots den snällare, mer radiovänliga musiken så provocerar Against Me! fortfarande. Bara Tom Gabel vågar skriva en låt som "I Was a Teenage Anarchist". Texten är en nagel i ögat på många av bandets äldre beundrare.

"I was a teenage anarchist, but then the scene got too rigid.
It was a mob mentality, they set their rifle sights on me.
Narrow visions of autonomy, you want me to surrender my identity.
I was a teenage anarchist, the revolution was a lie."

Jag beundrar det faktum att Gabel vågar sjunga vad han verkligen tycker och tänker istället för att basunera ut fräsiga slogans som "The people united will never be defeated". I slutändan är Gabels texter mycket mer rebelliska och provocerande än raden av tuppkamspunkare som predikar för de redan invigda. Låt oss inte glömma att folk skrek "Judas!" åt Bob Dylan när han bytte sin akustiska gitarr mot en elektrisk i mitten av 60-talet.

Så, nu har vi konstaterat att jag inte tillhör skaran av hatare som missunnar bandet deras framgångar. Jag saknar dock den energi och passion som gjorde att jag förälskade mig i bandet från första början. "Ache With Me" är en sömnig ballad som jag kunde ha varit utan. "We're Breaking Up" framstår som en mindre inspirerad version av "Borne on the FM Waves of the Heart" från deras förra album. Men det finns ljuspunkter. "Rapid Decompression" är en rivig tvåminuterslåt som till och med borde falla de mest alienerade fansen i smaken. En av skivans absoluta höjdpunkter "Because of the Shame" ekar Bruce Springsteen. Här visar sångaren Tom Gabel att han fortfarande kan skriva texter som berör. "I watched your mother bury you today, with tears in her eyes. It wasn't her words that shook me, but the resemblance you shared".

"White Crosses" är en välkomponerad skiva. Men den saknar mycket av glöden och drivet som man är van att höra. Även om "Spanish Moss" och "High Pressure Low" är vansinnigt catchiga, så framstår de som dussinlåtar i jämförelse med klassiker från bandets tidigare releaser. Tyvärr blir det, trots höga höjder, lite för många dalar för att "White Crosses" ska hålla i längden. Men det är fortfarande bättre än mycket annat i genren.

Betyg: 3/5

Floridapunkarna Against Me! är bokade till Malmöfestivalen som pågår 20-27 Augusti. Nu återstår att se om det blir fler spelningar i Sverige eller ej. Som stockholmare är man van vid att många band hoppar över oss på turnéplanen, av geografiska och kostnadsmässiga skäl. Men eftersom de även spelar i Helsingfors och Oslo så kan man åtminstone hoppas att de orkar masa sig hit. Tills dess får jag nöja mig med att minnas deras konserter på Debaser Slussen (2007) och Kafé 44 (2005).