Rise Against har efter senaste årens mainstream-framgångar blivit trygga, förutsägbara och sömniga. Chicagokvartetten har också fått för sig att alla låtar ska vara fyra minuter långa och följa samma mönster. Något som gör mig rastlös och irriterad och får mig att längta tillbaka till Revolutions Per Minute. Jag gav Endgame ett välförtjänt försök med tanke på bandets tidigare bedrifter. Visst går det att hitta några bra spår men som helhet känns albumet banalt och förväntat. Man får väl helt enkelt konstatera att Rise Against slutade vara intressanta nån gång efter Siren Song Of The Counter Culture från 2004.

Bästa spår: "Survivor Guilt", "Architects"

Betyg: 2/5

The Decemberists - The King Is Dead



The Decemberists har jag bara känt till vid namn tidigare men aldrig tagit mig för att spana in ordentligt. Av en slump läste jag om deras nya album "The King Is Dead" och beslutade mig för att ta en lyssning.

Tydligen låter inte The Decemberists såhär egentligen. Jag har fått förklarat för mig att man vanligtvis är en stökigare mix av indiepop och keltisk folkmusik. Men på detta album lutar man sig tillbaka i den amerikanska traditionen av folk- och countrymusik. Det är mycket akustisk gitarr och stämsång. Det är svårt att tro att de någonsin gjort någonting annat då musiken låter så naturlig och självklar.

Här finns en hel drös av fantastiska låtar att hitta ("Rise To Me", "This Is Why We Fight" med flera). Albumet är riktigt bra från början till slut och när jag hör fantastiskt vackra "January Hymn" vill jag inte ens veta hur The Decemberists låter egentligen.

Betyg: 4/5




Iron Chic - Not Like This



Här bryter jag mot en av mina principer. Jag tänkte från början bara recensera aktuella album som nyligen släppts. Men jag hittade Iron Chic på många punksidors årsbästalistor för 2010 och var tvungen att se själv vad det handlade om.

Musikaliskt sett befinner sig Iron Chic i ett slags gränsland. För stökigt för att klassas som poppunk men inte tillräckligt hårt för att kallas hardcore. Det är DIY-punk i rakt nedstigande led från Latterman. Sångaren och girarristen Phil Douglas var tidigare frontman i Latterman och soundet är minst sagt bekant.

Här finns gott om sing-alongrefränger och några riktigt bra låtar som "Timecop" och "In One Ear" men skivan känns emmelanåt lite slö och tenderar att bli alltför upprepande för att nå hela vägen. 

Betyg: 3/5




The Dopamines - Expect The Worst



Jag fortsätter recensera album från fjolåret när jag ändå brutit mot principen redan. Cincinattis trio The Dopamines spelar den typ av poppunk som ibland lite skojfriskt kallas för Ramones-core. Det är kort och gott trallvänlig, enkel treackordspunk. Denna typ av punk har haft en revival de senaste åren, med bland andra The Lillingtons, Copyrights och Teenage Bottlerockets i spetsen. Det har lett till en uppsjö av nya band som försöker efterlikna soundet. Problemet är de allra flesta är ganska mediokra.

The Dopamines gör alltså inget direkt nyskapande. Man har fått till det riktigt bra däremot. Powerackord, harmonier och sing-a-longrefränger haglar över albumet. Det är vansinnigt catchigt och medryckande. Låtar som "Public Domain", "You'd Make A Good Horsecop" och "Dick Simmons" sätter sig på hjärnan och vill inte försvinna.

Den som trodde att den här typen av punk dog med Joey Ramone 2001 har fel. Sån här daterad musik har sällan varit så uppfriskande.

Betyg: 4/5

Jag upptäckte Cobra Skulls 2007 när trion från Nevada släppte sitt debutalbum Sitting Army genom Red Scare Industries. Det lät som ett mer rockabillyinfluerat Against Me!. Till och med sångaren Devin Peralta lät som Against Me!'s frontman Tom Gabel. Så givetvis var det ett band jag skulle komma att gilla.

Idag är endast sångaren kvar från den konstellation som bandet hade vid debuten. Man har dessutom blivit signade av Fat Wreck Chords, punkens kanske största label. EP'n Bringing The War Home är det första som ges ut genom Fat Wreck och kanske ett smakprov på vad som komma skall.

Det första av fem spår, "Doomsday Parade", är klassisk Cobra Skulls. Snabb, catchig punkrock med vandrande basgång. Det enda som sticker ut är att man har med en blåssektion i låten, som passar in förvånansvärt bra. Nästa spår "ICE In The Night" är rockabillysvängig men känns som en dussinlåt som varken gör mer eller mindre. Avslutande "Life In Vein" med gungande baktakt och snygga bakgrundskörer är bästa spåret och bådar gott inför en kommande fullängdare.

Bringing The War Home är en solid EP från Cobra Skulls och en godkänd debut på Fat Wreck. Men med så få spår är det dock lite trist att låten "Hot Sand" redan varit ute en längre tid och att covern på Bad Religions "Give You Nothing" (om än en bra cover) släpptes gratis tidigare i vintras. 

Betyg: 3/5

Med åren har Iron & Wine gått från ett enmansprojekt med akustisk gitarr till ett fullskaligt band. På nya skivan "Kiss Each Other Clean" går man ännu längre bort från det tradiotionella folktrubadur-stuket och låter sig influeras av allt från elektronisk pop till funk och New Orleans-jazz. Sam Beam sjunger som vanligt finstämt med sin trygga vaggviseröst och han visar tydligt att han fortfarande besitter en oerhörd förmåga att snickra ihop effektiva och hypnotiska melodier. Det är bara lite mer lekfullt nu. Och allt svävar fram i ett drömlikt ljudlandskap som klär musiken perfekt.

Betyg: 4/5

Alkaline Trio tributealbum på ingång



Pacific Ridge Records planerar att släppa en hyllningsplatta till Alkaline Trio. Hittills har man kunnat bekräfta covers av bland andra Ace Enders, The Wonder Years och This Time Next Year. Nog för att Alkaline Trio förtjänar att hyllas men ett tributealbum är sällan en god idé. Vad som skulle kunna rädda det här är om trions chicagovänner The Lawrence Arms bidrog med en cover. Men det vågar man nog inte hoppas på.


Brian Fallon (The Gaslight Anthem) annonserar sidoprojektet The Horrible Crowes



The Gaslight Anthems frontman Brian Fallon går ihop med bandets gitarrtekniker Ian Perkins för ett nytt sidoprojekt vid namn The Horrible Crowes. Fallon själv beskriver soundet som en mörkare typ av soulmusik. "If Tom Waits, the National, the Afghan Whigs, Bon Iver, and Nick Cave made a band with Percy Sledge that'd be called The Horrible Crowes"

När vi får höra nåt av detta återstår att se. Men planen är att spela in ett album och förhoppningsvis även bjuda på några liveframträdanden.

Det har gått sju år sedan sist, men nu så är Social Distortion tillbaka med en ny platta. 2004 var Sex, Love and Rock'n'Roll en förvånadsvärt bra och punkig platta för ett band som var lastgammalt redan då.

Idag har man iklätt sig en betydligt gubbigare kostym. För en gångs skull låter Social Distortion så gamla som de faktiskt är. Hade Mike Ness klivit åt sidan och låtit någon annan producera skivan, så hade kanske det blivit lite mer drag i de låtar som hade potential att bli riktiga dängor. Nu tar det aldrig riktigt fart. Och hade Mike Ness varit en bättre textförfattare hade kanske lyriken kunnat lyfta låtarna. Men klyschorna haglar mer än någonsin tidigare (något som albumtiteln kanske skvallrar om). Tidigare har jag tyckt att Social Distortions simpla texter varit charmiga. Men med rader som "Put the pedal to the metal, baby turn the radio on" känns det bara som att man inte försöker längre.

Betyg: 2/5

Då var det väl dags att sammanfatta musikåret 2010. Ett år som har bjudit på skivsläpp från många av mina absoluta favoritband (vilket i sig får mig att oroa mig lite över hur 2011 ska bli). 

Årets Album

10. Smoke Or Fire - The Speakeasy

Det efterlängtade tredje albumet från Bostonpunkarna i Smoke Or Fire låter precis som förväntat. En solid platta med få överraskningar. Bandet tycks dock ha problem med att överträffa sin debut Above The City från 2005.




9. Dillinger Escape Plan - Option Paralysis

Dillinger Escape Plans kaotiska mathcore med skumma takter, taktbyten och breakdowns passar mig utmärkt när jag är på rätt humör och i små doser.




8. Off With Their Heads - In Desolation

Simpel powerackordspunk med trallvänliga refränger och bittra reflekterande texter. Många av låtarna stannar kvar i huvudet långt efter. "I Just Want You To Know" och "Trying To Breathe" tillhör det bästa de har gjort.




7. Robyn - Body Talk

Pop blir inte mycket bättre än såhär. Robyns Body Talk-trilogi sammanfattades med ett album fullspäckat med klockrena elektropopdängor. Att Snoop Dogg dessutom gästar på ett spår ger streetcred till en redan tuff platta.




6. Alkaline Trio - This Addiction

Ett band som ligger mig väldigt nära hjärtat har börjat hitta hem efter att man varit ute och cyklat litegrann med förra albumet Agony & Irony från 2008. Där tidigare sagda album sminkades sönder med effekter och överdådig produktion håller sig This Addiction till det mer avskalade, vilket fungerar till låtarnas favör. Vissa spår, som utmärkta break-up-balladen Dead On The Floor, påminner om Alkaline Trios glansdagar.




5. The Flatliners - Cavalcade

Kanadensiska Flatliners fortsätter att utvecklas för varje release. Den mest positiva utvecklingen i soundet är att de på deras tredje album har rört sig bort ännu mer från sina skarötter. Komiskt nog så är skivans enda skalåt, "He Was A Jazzman", ett av de överlägset bästa spåren. Cavalcade är ett bra album rakt igenom, utan ett enda dåligt spår, och bandets bästa bedrift hittills.




4. The Menzingers - Chamberlain Waits

The Menzingers är ett av de mest lovande unga banden inom punkscenen idag. Chamberlain Waits bjuder på naiv, öppenhjärtig punkrock med inspiration hämtad från bland andra Against Me!, Anti-Flag och The Lawrence Arms. Välförtjänt fjärdeplats i topplistan.




3. Fake Problems - Real Ghosts Caught On Tape

Ett annat ungt band som fortsätter att utvecklas i rätt riktning är Fake Problems. Senaste skivan är mindre spretig än tidigare släpp. Man har skalat bort orkestern och fokuserar mer på gitarrdriven, poppig indiepunk. "ADT", "Soulless" och "Songs For Teenagers" tillhör årets bästa låtar, alla kategorier.  




2. The Gaslight Anthem - American Slang

New Jersey-sönerna The Gaslight Anthem tycks inte kunna göra någonting fel. På deras tredje album, American Slang, låter man mer Springsteen, Stones och Tom Petty än någonsin. Det är nostalgisk arbetarklassrock med punkig framtoning. Sångaren Brian Fallon besitter en alldeles unik låtskrivartalang och en magisk, romantisk, sårbar röst som sjunger ut hyllningar till musik, kärlek och livet i stort. Det var hugget som stucket om förstaplatsen för årets album.  




1. None More Black - Icons

Jag hade inte överdrivnet höga förväntningar ställda på None More Blacks nya skiva Icons. Ett comeback-album från ett band vars frontman flera gånger har påpekat hur less han är på musik kunde ju på förhand spås bli lite urvattnat. Så fel jag hade. Kanske känner Jason Shevchuk inte längre av någon separationsångest från hardcore-scenen, för det här albumet låter mer inspirerat än någonsin.

"This ain't no bullshit reaction to growing old in common place.
If I'm gonna work for satisfaction, I don't wanna feel so negative.
That's why I claim that I'm over it."

Som vanligt är riffen och låtbyggena väldigt säregna. Det är svängig, aggressiv punkrock med taktbyten och breakdowns om vart annat. Jason har fortfarande en av genrens coolaste röster och hans texter är briljanta och ibland läskigt personliga. Årets album? Jag tror fan det.




Årets konserter


3. The Gaslight Anthem (Debaser Medis)
Jag har hunnit med att se det här bandet några gånger nu men de är alltid lika briljanta. Den här gången verkade de ha tagit fasta på alla Springsteen-jämförelser och spelade i cirka två timmar. Det bjöds på många låtar från samtliga album och jag saknade nästan ingenting. 

2. Hot Water Music (West Coast Riot)
Trots att Hot Water Music bildades redan 1993 så var detta deras första spelning någonsin i Sverige. Den lilla tältscenen på West Coast Riot i Göteborg passade utmärkt för en intim och svettig spelning. Resulterade i ett upphittat plektrum från gitarristen Chris Wollard.

1. The Tallest Man On Earth (Debaser Slussen & Södra Teatern)
Första spelningen på Debaser var fantastisk. Följdes upp ett drygt halvår senare av en ännu bättre spelning på Södra Teatern. Då hade han dessutom hunnit med att släppa ytterligare ett album och en EP sen gången innan. Produktiv kille det där. Och så sjukt jävla bra.


Årets besvikelse

Årets besvikelse i musikväg måste vara att mitt favoritband genom tiderna, Against Me!, släppte ett mediokert album som inte ens platsar på min topplista. Att man dessutom ställde in hela sin europaturné gjorde inte saken bättre.

Nu återstår att se vad 2011 har att bjuda på! Bring it on!

När None More Black 2007 annonserade att bandet hade tagit ett uppehåll på obestämd tid kändes det långsökt att vi någonsin skulle få ett tredje album från New Jersey-kvartetten. Sångaren Jason Shevchuk har för vana att lämna band när han känner för det. Han gjorde sig ett namn som frontman för legendariska Kid Dynamite, som trots sin korta existens (1997-2000), hann bli ett av de mest betydelsefulla banden inom scenen för melodisk hardcore. 2008 agerade han frontman för sitt nya projekt LaGrecia som dock splittrades redan innan deras debut "On Paralells" hade släppts. I samband med att han lämnade bandet ska Jason ha sagt att han aldrig mer ville ha något med musik att göra. Utöver det ska han ha påstått att musik aldrig hade betytt något för honom, det var snarare något som han hade enkelt för och garranterade honom framgång.

Men nu är det 2010, och i slutet av oktober kom tillslut nya skivan "Icons" från punkrockarna i None More Black med Shevchuk i spetsen. Jag visste inte riktigt vad jag hade att förvänta. Det fanns en liten oro om att skivan skulle lida av något slags comeback-syndrom. Det gör den inte. Inte alls, faktiskt.

Att Jason skulle ha lessnat på musiken har jag svårt att tro när jag skivan kickar igång med "Mr Artistic". En fyra minuter lång riffig låt med välbekanta "whoa-whoa's", taktbyten och breakdowns. Det låter som det bör och albumet fortlöper i samma stil. Musikaliskt sett placerar sig "Icons" någonstans mitt emellan "On Parallels" och "This Is Satire". Det är familjärt och inte överdrivet nyskapande, men här finns tillräckligt många bra låtar för att det ska kännas fräscht och intressant.

Skivan har en enkel och snygg produktion som ger låtarna utrymme att tala för sig själva och de elva spåren susar förbi utan några egentliga bottennapp. Tvärtom finns här gott om nämnvärda höjdpunkter som "Backpedal", "Sinatra After Dark", "I'm Warning You With Peace and Love" och "Iron Mouth Act", som alla kan ställa in sig i ledet bland bandets bästa låtar. "Icons" är inte bara en överraskande stark och varmt välkommen återkomst, utan även bandets bästa album hittills! 

Betyg: 5/5

Här är andra musikvideon från Flatliners senaste album Cavalcade.

Ungtupparna i Fake Problems har byggt sig en hype inom indie/punk-scenen de senaste åren. Kvartetten från Florida har turnerat med bland andra The Gaslight Anthem, Frank Turner, Smokre Or Fire och Riverboat Gamblers. Sitt genombrott inom genren fick man redan 2007 när man turnerade med Against Me!, också härstammande från Florida.

Även om Fake Problems förknippas med punkscenen så är det för enkelt att beskriva deras musik som just punk. Deras sound är väldigt spretigt och vandrar mellan country, soul, folk, indie och cabaret. Textmässigt skiljer de sig också från andra punkband då de verkar vara mer arga på sig själva än samhället i stort.

Musiken är uppfriskande naiv och det hörs att det är ett ungt band som fortfarande försöker hitta sitt sound. Real Ghosts Caught On Tape är dock på många sätt ett mycket mer homogent album än deras tidigare släpp. Om man jämför med deras förra skiva It's Great To Be Alive, från 2009, så har Fake Problems definitivt skalat av musiken en hel del. Där den sistnämnda skivan ibland lät som ett slags rekordförsök i hur många instrument man kan få med på ett album så håller sig Real Ghosts... mestadels tills gitarr, trummor och bas. Detta är säkerligen till många fans förtret, men skivan tjänar på det då låtarna får tala mer för sig själva.

Man hittar mycket av bandets bästa material på det här albumet. "Soulless" och "ADT" är klockrena indiedängor medan "Songs For Teenagers" är en bakfyllereflektion med eftertanke och hög igenkänningsfaktor. Bandet har utvecklats musikaliskt sett och låter mer tighta och samspelta än någonsin. Gitarristen Casey Lee bjuder till exempel på fin leadgitarr på låtar som "Magazines" och "Done With Fun".

Real Ghosts Caught On Tape känns som ett logiskt steg i rätt riktning för Fake Problems. Deras spretiga sound är här mer inriktat på indie och soul än något annat, och helhetsintrycket är mer komplett än på tidigare släpp. Skivan avslutas med "Ghost To Coast", en ödesmättad historia om olycklig kärlek och tiden efter ett avslutat förhållande. Sångaren Chris Farren tar oss med en av sina bästa och mest personliga texter igenom en svepande ljudbild som snarast påminner om Calexicos ökencountry. En fantastisk avslutning på ett album som efter några lyssningar står klart som bandet hittills bästa bedrift.

"What do you do now that I'm gone?
I spend most nights alone, singing songs in my room
and all of them are for you"

Betyg: 4/5

Första låten, Iron Mouth Act, från efterlängtade albumet Icons finns ute nu. Skivan släpps 26 oktober på Fat Wreck Chords och är bandets första album sedan This Is Satire kom ut 2006.

None More Black - Iron Mouth Act (lyssna här!)

Fake Problems framför en annorlunda akustisk version av "Songs For Teenagers" från nya skivan Real Ghosts Caught On Tape som släpptes i måndags. Man måste älska det här.

När jag kollar på det här så ryser jag och längtar till spelningen på Debaser 31 Oktober. Fy fan va bra det här är!

Här har vi en "klassiker" (lite vågat att kalla en låt från 2006 för en klassiker kanske?)

Ännu fler intressanta skivsläpp att tillskriva 2010. Bostonbandet Smoke Or Fire släpper sitt nya album The Speakeasy den 9 november på Fat Wreck Chords. Den 26 oktober släpper också None More Black fullängdaren Icons på samma label.